Min far skickade mig en tidig julklapp. En Nikon F2 Photmic. Över nätet, välrden och bland pressfotografer som minns filmåldern (som trots allt var den dominerande faktorn MYCKET länge, minns man Nikon F2 (alla versioner) med ett leende, och så gnider man sig lite på axeln. För den är TUNG. Jag skojar inte när jag säger att den väger en hel del, och det är UTAN motor och batteripack. Men vad som gjorde den, och innan den, Nikon F, så otroligt populära, var dess enorma stryktålighet. Dom klarade av alla konfliktzoner på jorden, dom var med överallt, till och med i rymden. Och dom höll.
Mitt exemplar är tillverkat 1975, och det säger en hel del. Och ändå, som en klocka.
Författaren med en Nikon F2 Photomic.
När man plockar upp den ur sin linda är det första man slås av hur tydligt allt är på den. Det går inte att göra fel på den. Sökaren är stor, klar, och helt klart vad du vill ha, och täcker 100% av utsnittet. Det är heller inte möjligt att göra den ofrivilliga filmtappningen (att ta tag i filmspolen och dra till).
Skärpdjup. Nikon F2 Photomic och Nikkor Auto-S 50/1.4
Kameran är en fröjd att arbeta med, om än något tung. En bredare rem ska därför införskaffas så snart som möjligt, eller eventuellt göras själv.
Min fina rem för min OM1 ska stanna på min OM1a, den passar på tok för bra där 
Skärpdjup. Nikon F2 Photomic och Nikkor Auto-S 50/1.4
Alla bilder i inlägget är med en Nikon F2 Photomic, Nikkor Auto-S 50/1.4, Kodak TriX pressad till 1600 i Tmax Developer.
