I kville här i Göteborg står en av rikets mest omdebatterade byggnader, en av dom vackraste och mest hoppfulla jag vet, och tyvärr, en av dom mest hatade. En moské. En vacker moské. En hoppets moské. Den finns för att folk som du och jag, din mamma, din pappa, dina systrar och dina bröder och dina vänner vill ha ett ställe att vända sina tankar, sina rädslor, sina förhoppningar, sina tvivel, sina förklaringar av kärlek och sina existentiella funderingar.
Precis som en kyrka, ett tempel, en synagoga eller ett livets träd.
Igår samlades över tusen människor, glada, vackra, underbara människor i den demonstration FÖR religionsfriheten, FÖR var människas rätt att tro på vad hon vill, FÖR hoppet, FÖR acceptansen.
Och det ledsamma, det som smärtar mig, det som gör att det gör ont, och att mitt hopp famlar, är att lite längre bort stod ett hundratal nynazister, rädda och ickeaccpterande människor. Dom stod och skrek ut sitt hat, sina rädslor, dom skrek om den svenska särklassen. Dom skrek för att dom hatade. Det gör ont att människor kan hata så mycket. Det gör ont att dom inte kan se det vackra i att människor kan enas under hoppet. Oavsett om det är vid en moské, eller vad det nu än är.
Mina vänner. Jag avskyr, jag blir vansinnigt arg, och jag gråter, men jag hatar inte. Jag hatar inte nazisterna, jag hatar inte den antidemokratiska rörelsen. Men jag avskyr den. Jag avskyr hatet. Men jag hatar det inte. För tyvärr är det en del av oss. Oavsett om vi vill det eller inte.
Jag ska också be att få påpeka. Jag är inte religiös, inte ens en smula, men jag har full förståelse för dom som HAR en tro.
Så igår var vi och visade vårt stöd och vår glädje för moskén, och vår avsky för nynazisterna.
Här kommer lite bilder.
Ambjörn Thorhard.
