Jag åkte hem tillslut. Efter tre veckor, eller var det fyra, så åkte vi hem. Genom ett iskallt och fastfruset Sverige, över vägar som var kallare än luften, och förbi alla små hus vid sidan av vägen.
Med musiken i skallen, och dom ändlösa vägarna framför och bakom oss kärde vi. Halt, kallt och otroligt vackert.Hennes ord i mitt huvud, och Johnossi – Family Values som en del av mitt sondtrack åkte vi. Vi mötte inte många bilar, men vackert var det. Mycket vackert. Mycket av allt det som kändes så fel var borta, och vägarna talade sitt tydliga språk.
När vi gled förbi in mot Uddevalla kände jag av det. Hem. Jag var på väg hem. Suki, som troget vart med på hela resan, både till pappa, och från pappa, kände av det, för han spann till muntert i baken på bilden.
När vi steg av, och jag släppte in honom, ut honom från hans bus, tog dt inte långa stunden från att han kommit ut tills att han lagt sig till rätta på sin plats vid datorn.
Pappa åkte vid elvatiden, och sen somnade jag. Nu sitter jag och småfryser, och saknar samtidigt tystnaden och området. Men ändå, jag är hemma. Och det är förbannat skönt.
Jag har saknat uddevalla.
